Jag blir så rädd, jag gråter, jag ser ingen jag känner.
Vad är det här för ställe, var är alla mina vänner?
På kvällen kommer det en pojke och ska hjälpa mig i säng
Han kanske jobbar hos min man och är en liten dräng.

När jag frågar, pojken säger ”nej” och ”att min man är död!”
Det känns som benen viker sig, han kommer fram och ger mig stöd.
Sen säger han att jag ska sova här i detta rum.
Jag tror att han blivit tokig, eller är han bara dum?

Här finns ju redan en, som ligger i sin bädd,
dom tror att jag ska sova här, jag känner mig så rädd.
Sen kommer det en flicka med tabletter i en kopp.
Hon säger jag kan sova om jag dom äter upp.

Och tänk, att till slut jag från allt försvann
Och drömde att jag hemma var, tillsammans med min man.
Jag kan ej somna om och ligger nu och tänker.
Jag tittar in i mörkret, ser bara nattlampan som blänker.

Många timmar går, så hörs trampet utav skor
det måste vara så, att här det fler personer bor.
Jag fattar inte än, vad jag har här att göra.
Ska se o jag hittar nån, som mig hem kan köra.

Det är så konstigt, i ett skåp jag mina kläder hittar.
När jag klär mig, känns det inte bra, när någon annan tittar.
Någon säger att till frukost blir det gröt.
Det stämmer faktiskt, jag serveras av en flicka, riktigt söt.

Men var kommer dom ifrån, vilka är dom allihop?
Jag ser att några ej kan gå, från något rum hörs rop.
Några här ju verkar vara, lika gamla som jag är.
Jag undrar hur dom kommit hit, om dom ska stanna här?

När tiden lider frampå dagen, så vågar jag mig fram
till en liten gumma, som tummar på en kam.
Jag frågar försiktigt, om hon en dotter har?
Om hon på detta ställe liksom jag har lämnats kvar?

Hon ser på mig med en blick som är så tom och kall.
Sen lägger hon sin hand i min, det känns bra i alla fall.
Inga ord behövs, det känns ändå, vi lika är längst inne.
Jag tror vi båda två har tappat nåt, jag tror det kallas minne.

Men det som hänt för länge sen, jag minns ju som igår!
Jag fattar inte vad det är, som ännu återstår
Jag känner mig så ängslig, vad vill dom med mig här?
Här vill jag inte vara, jag vill hem och plocka bär.

Vid middagstid en flicka kommer med en bricka mat.
Frågar snällt om jag vill ha det som är upplagt på fat.
Hon sitter på min säng en stund, hon är så lik min flicka.
Hon frågar om jag vill ha, till maten nåt att dricka?

Jag äter faktiskt upp all mat, fast det var en motig början
Sen kommer det en pojke in, han säger han är Örjan.
Han vill att jag ska ut och träffa alla andra.
Det vill jag inte. Jag är ensam. Dom har ju varandra.

När kvällen kommer och jag åter ligger i min bädd
då kommer ångesten och oron och jag är åter väldigt rädd.
Hur kan nån lämna mig så här? Jag har ju hem och barn och man?
Dom säger att jag hemmets sysslor inte klara kan.

Hur kan dom säga så, jag kan ju klara allt.
Då säger dom, ”du kan ej ensam bo, när det blir kallt”.
Dom har tydligen bestämt, att jag fånge är.
Jag får väl tåla mig och se, vart fortsättningen bär.

Min kropp är ganska gammal och skrynklig, svag och sliten.
Min hjärna nog förtvinat och börjat bli för liten.
Jag ligger här och tänker på, om det är slut på livet.
Nu här jag måste vara, jag har tagit allt för givet!

Jag får nu somna om och drömma, om allt vad jag upplevt förr.
Man måste tänka framåt och öppna livets dörr.